pitsipöksy

Ibland smyger den på en; saknaden.

Jag satt och kikade runt i datorn efter lite bilder, såg efter om jag skulle kunna hitta något skoj att lägga upp på bloggen eller skriva ett inlägg om när jag kom över mappen med bilderna på henne. På Annie.

Den 13:e nästa månad så är det 5 månader sedan dagen då hon helt plötsligt inte fanns längre.
Och visst känns det inte lika jobbigt nu som det gjorde den första tiden efteråt, men jag önskar fortfarande att hon fortfarande fanns och att jag kunde gömma ansiktet i hennes tuffa hår på huvudet och se på henne och direkt bli glad.
För det gick absolut inte att låta bli att le då man såg på henne.
En 14 år gammal lady som betedde sig som en hundvalp ibland.
Ibland tror jag att hon förstod mig mer än någon annan i hela världen.

Visst blir jag sugen på att skaffa mig en ny hund och det kanske blir så någon gång i framtiden, men jag tvivlar på att någon hund någonsin kommer vara lika underbar som min lilla Annie-mannie var.
Jag älskar djur, men för nu så räcker de två små monstrena vi har här hemma.

Här är förresten en bild på mig och Devil, Fredriks brors schäfer:

Han är jättemysig men lite knäpp också, men han är fortfarande lite valpig av sig också.

-
Ei suomenkielellä tällä kerralla.